Ytterligare historier
Rullskridskor.
På 4:e kompaniet tjänstgjorde två mycket färgstarka personer, kompanichefen kapten Göte Ekdahl och hans stabsunderofficer, fanjunkare Börje Ringkvist. Ringkvist hade kommit med förslaget att flottiljen på prov borde utrustas mekanikerna på ”linjen” med rullskridskor för att snabba upp förflyttningar. Det fanns ju numera fina asfaltplattor på alla divisionerna. Ringkvist lånade två par rullskridskor av en civil bekant varefter han och kompanichefen förflyttade sig till kasern 24:s tomma vindsutrymme för att provåka. Kompaniexpeditionen försågs med en värnpliktig telefonpost. Efter en stund ringer en överstelöjtnant ur flottiljledningen på kompanichefens telefon varvid den värnpliktige svarar:
- Kompanichefens telefon, telefonpost.
- Var är kompanichefen?
- Han är på vinden och åker rullskridskor.
Telefonposten får en ordentlig utskällning varefter överstelöjtnanten kastar på luren. Han ringer därefter ett annat telefonnummer i avsikt att söka stabsunderofficer Ringkvist.
Men nu svarar dagkorpralen och han får av överstelöjtnanten minsann veta vilken ohyfsad telefonpost som placerats på kompaniexpeditionen. Han vill även tala med fanjunkare Börje Ringkvist.
- Det går tyvärr inte för han är på vinden och åker rullskridskor.
Överstelöjtnanten har nu tappat tålamodet. Han besöker kompaniet varvid det visar sig att på telefon avlämnade uppgifter varit helt korrekta.
Sköldpaddan.
Fanjunkare Börje Ringkvist var en stor djurvän och intresserad av allt som rörde djur och natur. Han var även en styv ryttare och gick ofta i tjänsten klädd i ridstövlar och spetsbyxor som var läderförstärkta i baken. En av hans skämtsamma kamrater i underofficerskåren, fanjunkare Sigvard Sandberg, hade vid ett besök på badet fått tag på ”Rinkans” byxor och med vit krita ritat texten, ”Rinkan, alla kusars skräck” på denna läderförstärkning. Till stor glädje för flottiljens värnpliktiga och anställda som fick ta del av texten ända till överfurir Axelsson uppmärksammade Ringkvist på vad som var skrivet bak i hans byxor. Ringkvist var ägare till en sköldpadda som han i sommarvärmen släppte ut på gräsmattan utanför kompaniexpeditionen. Sköldpaddan hade en viss frihet genom en kedja som i sin ena ände var fästad i en nyckelring inborrad i skalet, och i andra änden fästad i en i jorden nedkörd träpinne.
Som bekant har värnpliktiga som står i slutet av sin tjänstgöring en ful ovana att skriva MUCK på allting. Den aktuella årsomgången utgjorde inget undantag men hade ett något annorlunda ”klotterplank”. Någon målade helt sonika MUCK med lackfärg på sköldpaddans skal. En märkning som denna militära sköldpadda fick leva med under resten av sitt liv. Att bada sköldpaddan med thinner eller förtunning för färgborttagning var naturligtvis en medicinsk omöjlighet.
Ekivoka historier över kanal Adam.
Framlidne fältflygaren Lars Bergman och en av hans flygarkollegor var på hemväg mot flottiljen med en av de dubbelsitsiga Drakarna. Under inflygningen blev man tilldelad ett högt könummer varför tiden med vald tornfrekvens blev ovanligt lång liksom en tråkigt lång inflygning. Plötsligt övergick det fåordiga samtalet på inombordstelefonin att handla om samvaron med sköna kvinnor. Kamraten i framsits startade en detaljerad beskrivning av en sängkammarepisod som han upplevt med en tillfällig kvinnlig bekant.
Fältflygare Lars Bergman, som satt på lärarplatsen i baksits, tyckte synd om alla andra som inte fick höra denna fascinerande framställning och utvalde särskilt snaskiga avsnitt varunder han pressade in flygradions sändarknapp i baksitsen. Historien blev därför känd utanför flygplanet och den erfarne kamraten fick mottaga många leenden de följande dagarna.Hans röst var väl känd!
Det brinner i brandstationen.
Brandstationen intill kasern 8, direkt innanför flottiljvakten, var under ombyggnad och en civil smidesfirma utförde svetsningsarbeten på garageportarnas ramverk. Dessvärre startade detta en brand i brandstationen som brandtekniskt utvecklades till en svårsläckt historia som krävde rökdykare. Detta insåg från början inte vakthavande flottiljpolisen som beordade sina värnpliktiga brandmän att lösa problemet enligt principen ”själv är bästa dräng”. Något litet sviktade han i bedömningen eftersom han själv begärde hjälp från Uppsala Brandkår med en tankbil. En luddig begäran eftersom kommunens vattentäkt med brandpost fanns 20 meter från brandstationen!
Den sålunda anlända tankbilen från Uppsala Brandkår hade ett erfaret brandbefäl som förare. Denne kunde rätt bedöma situationen och larmade, per egen radio, en styrka från stadens brandförsvar. I styrkan ingick rökdykare. I den utlarmade styrkan från Uppsala hade redaktören en mycket god vän som senare berättade att larmet omfattat:
- Kom till F 16 brandstation”.
Styrkan hade fått uppfattningen att brandstationen var utgångspunkt för vidare insatser på annan plats inom flottiljområdet. Under ”upploppet” från Röbo till flottiljvakten syntes tydligt röken från den brinnande brandstationen, till de kommunala brandmännens tilltagande muntration. Han omtalade senare att branden i takets underdel, mellan takbjälkarna, krävde insats av rökdykare som låg på rygg och släckte uppåt på baksidan av takbjälken. Men naturligtvis blev det också en muntration inom flottiljen att inte kunna släcka brand i sin egen brandstation. Lokaltidningens reporter med fotograf anlände på ett tidigt skede, uppväckt av larmet över brandkårens radio. Fotografen ställde en fråga till vakthavande flottiljpolisen om det var tillåtet att ta bilder av brandkårens insats mot flottiljens brandstation. Vakthavande såg framför sig en bild med sarkastisk text på tidningens förstasida och svarade mycket myndigt:
- Detta är militärt område, min gosse. Här tas inga bilder!
- Vem kan ge sådant tillstånd?
- Dagofficeren, jag skall söka honom. Vänta!
När denna eftersökning var klar fanns ingenting av vikt att fotografera. Tidningsartikeln i Upsala Nya Tidning om branden blev därför relativt neutral, utan bild.
